Trodde först att jag skulle skriva om min familj, men det var tydligen bara om föräldrarna, vilket sparade en massa tid. Egentligen vet jag inte alls vad som ska skrivas och inte skrivas, men vi gör väl ett försök.

Jag har en mamma som är 51 år och alldeles för lik mig själv, fast en aning tjurigare då, höhö. Sen har jag en pappa som jag inte träffar ofta alls. Sen har jag en Mats som jag ser som en pappa. Berättar om dessa var för sig.

Mamma.
Somsagt. Mamma Liliaine är född 1959, är 1.61,5 lång varelse och en väldigt söt sådan, kan man väl förstå på avkomman. Höhö. Kul. Vi har våra upp och nergångar men det är väl sånt som man får leva med om man har en mamma, och en dotter. Jag och mamma har kommit närmare varandra sen jag flyttade och det känns bra, samtidigt som det känns jobbigt att sakna och veta att det är omöjligt att träffas när man vill. Från att ha träffat henne i princip varje dag i 19 år till ingenting.

Hur vi ska beskriva henne? Rolig, söt, kort stubin, gör världens godaste bullar och plättar (det heter INTE pannkaka) och hon bryr sig om nära och kära. Skriva är hon även bra på, även fast hon ofta väljer att förkorta ord såsom "och" till "o" och så vidare. Störande ibland men förstående på sitt sätt. Vi är väldigt lika varandra hursomhelst. Därför hamnar vi ofta i bråk. Mamma är bra.

Pappa.
Pappa Ted är 56 år gammal om jag inte misstar mig, alltså är han född -54? No idea. Hursomhelst är han en rolig gubbe som gärna skämtar till det. Envis är han dock och det kan bli rätt störande i längden då han aldrig kan ha fel. Hur som helst så träffar jag inte honom så ofta, men han är snäll och jag försöker hälsa på honom då och då. Pappa är bosatt i Norsjö och där har han bott forever, antar att det är där han kommer bo för resten av sitt liv också. Säg till om jag har fel, höhö.

Mats.
Han är 50 år, född 1960. Denna själ har funnits där för mig jämt då jag inte haft någon annan, det är han som jag pratat med då det är något och han lyssnar och förstår alltid på en annan nivå än vad någon annan lyckats med av mina föräldrar. Jag ser Mats som en pappa för han har somsagt alltid varit där sen den dagen han steg innanför våran dörr då jag var 14 år gammal. Mats vet hur jag funkar och jag respekterar honom precis för den han är. Han är nog den enda mannen som orkat med mig och mamma på det sättet han gör. Jag förstår verkligen inte hur han gör det. Han är magisk tror jag. Jag hoppas att han aldrig försvinner ur våra liv.

---

Nu orkar jag inte skriva mer om mina föräldrar. Om ni undrar något så är ni välkomna att undra.