Lite funderingar sådär....
egentligen inte borde skriva för att mitt huvud typ sprängs av
tankar som inte gör mig mycket klokare, utan snarare mer deprimerad.
Enligt mig är glädje en illusion, och det står jag fast vid.
Visst kan man leva på en illusion, det är helt okej. Men man kan
inte blunda för verkligheten. Endel lever och är lyckliga på denna såkallade
illusion och vissa lever i något slags mellanting. De vet att världen är deprimerande
men de kan leva med det, för de vet att det inte går att göra någonting åt.
Sedan finns det även sådana, både mellanting och de som verkligen inte kan
leva med tanken om hur världen är. Brott börjar begås, såsom våld, självmord, missbruk
av både narkotika och nikotin och likaså alkohol.
Detta är såklart ett väldigt uppkommande ämne som nästan alla har dragit upp.
Men sällan är det folk som förstår innebörden av detta. Inte ens jag kan förstå vart
vägen har tagit vägen, men jag kan förstå hur det är att må kasst och verkligen
inse hur sjukt allting är. Man föds som en nyfödd ovetande individ och växer upp till att somna,
gammal och trött på livet. Om man nu inte har denna goda illusion att livnära sig på.
Jag tror dock ingen är rädd för döden i den åldern, när man är sådär gammal, då man vet
att det är endast det sista steget som väntar en. Ett sista andetag för att sedan resa sig in
till en alldeles ny nivå, stiga in genom en alldeles sista dörr för att se vad som väntar en.
Kanske är man inte ens brydd vad som väntar en, dessa sista minuter av livet.
Väntar det ett nytt liv? Kommer jag till himlen, blir allt svart? Eller handlar kanske
allt om hur jag har betett mig i detta liv? Hm. Jag tror det kvittar.
De som inte dör unga då?
Jag tror de kan frukta döden.
Även jag själv har sagt att jag hellre dör ung än
gammal och rynkig om jag inte har satt ett barn till världen.
Döden som gammal skrämmer mig mer, att veta att döden bara
kommer närmare och närmare. Att dö ung, känns på ett sätt så mycket
enklare, man behöver inte känna att man är åttiofem och det enda som
är kvar är döden, att vänta in den.
Men där kan jag ha fel.
Jag tror att de som valt att se döden i vitögat, gjort det stora valet
att dö påriktigt - och då snackar jag ingen jävla tonårskris som vi alla
fått nångång, eller då vi är så deprimerade och nedsänkta för stunden att
vi säger att vi vill dö hundra gånger om bara för att det KÄNNS att leva.
Nej nu menar jag the real shit. När man väl står där med pistolen riktad
mot tinningen, kanske då man just ska trycka av,
eller har droppat sin kropp på allt blod med en kökskniv eller då man hänger
där dinglandes med repet runt halsen och pallen alldeles för långt bort
för att nå. Då allt är försent.
Jag tror man ångrar sig.
Hur deprimerad man än är, jag tror man ångrar sig.
Man får en krypande känsla, hur värdelöst allt än är, så
tror jag alla dessa människor känner paniken komma,
om så bara för en halv sekund. Den finns där.
Det spelar ingen roll om det är du, jag, Bam Margera eller jävlart kungen själv.
Alla känner vi rädsla, alla känner vi behov av att finnas till, att bli sedda och
bli älskade. Vi känner behov av att ha ett behov, att få bry sig om, att få älska, att
få hata. Att få leva, för att sedan dö.
Endel väljer att dö alldeles för lång tid innan de "ska" göra det.
Vissa med mening, andra inte.
Endel kan inte ens välja om de ska dö. De kan inte ens välja sitt
öde för de är dömda att dö. Kanske pågrund av en sjukdom eller
kanske beroende av svält. Kanske blir de mördade, och vad fick den
mördaren att göra det valet? Allt är en ond cirkel. Allt hänger ihop,
allt är sammankopplat.
Vi människor valde detta. Inte själva, men alla hjälpte till.
Vi har valt det här. Jag vågar inte ens se hur det kommer se ut om
trettio år? Kommer alla droger vara legaliserade, kommer alla tioåringa
tjejer springa med stringen upp till axlarna och killarna med byxorna nere vid knävecken.
Kommer alkoholen att säljas i varje affär för varje minderårig typ, kommer poliserna
ens att räcka till? Kommer mobilerna vara inbyggda i öronen osv osv?
Vi är okänsliga. Världen är överbefolkad,
vi bryr oss inte om folk dör hit och dit? Vi föder upp djur
bara för att de ska ätas på en flottig uterestaurang och vem fan bryr sig om allt annat?
Vi är själviska varelser. Endel visar det, andra inte.
Endel förstår det, och andra tror inte alls på det.
Det var svårt för mig att inse att t om jag är självisk.
Jag bryr mig mer om andra än om mig själv,
men ändå så har jag börjat märka att det
mesta man gör, det gör man till sin egen fördel.
För är man inte självisk, så tar folket över en,
manipulerar och styr över. Medvetet, såsom omedvetet.
Vi kanske är alltför smarta för vårat eget bästa.
Vi har uppfunnit mer än vad vi nånsin kommer behöva,
och vi kommer uppfinna så mycket mer som
vi inte egentligen har användning för. Vi har klarat oss i
århundraden utan dessa nymodigheter.
Men vi har blivit stolta, lata och alltför bekväma.
Vi kommer att dö ut, precis som dinosaurierna och många arter före dem.
Vi har valt våran död, och även om inte våran generation kommer vara med om detta,
så kommer vi gå under. Vi är dömda att förintas.
Det kanske är skönt på ett sätt, allt får börja om på nytt.
Som man säger, varje nytt liv är ett oskrivet blad.
Det mesta är försent så det man kan göra är att leva sitt liv precis som man vill leva det,
livet är alldeles för kort för att tänka igenom för noggrant.
Tänker man för mycket blir man
kvar på samma punkt. Sen kanske man får barn,
och låt dessa barn för guds skull utveckla
sig själva och bli en egen individ.
Det är svårt som fan att hålla dem undan från allt skit och
sånt, men fan, låt dom komma på rätt och fel själv. Det går inte att undvika.
Men sen då det väl är dags för denna värld att gå under, låt det bara hända.
Lämna universum ett nytt utrymme, som kan fyllas med något annat än vad vi är.
För hursomhelst kommer vi att falla i glömska, och visst det är sorgligt,
men även lite spännande, och framförallt, det är dags!
Matilda
word !
(afasi, du vet...)
Hej hej!
Är du intresserad utav hår så rekommenderar jag dig starkt att läsa min blogg. Nu har jag dessutom en tävling där du kan vinna hårvårdskit från Schwarzkopf värda från 500 styck. Ställ gärna dina egna hårfrågor, jag svarar med glädje. Ha det så bra =)
Hur kan glädje vara en illusion?
Hur kan glädje vara en felaktig uppfattning om verkligheten?
Är inte glädje en känsla?
Måste man vara glad eller inte glad(på/av)?
Kan man inte glädjas åt vissa saker samtidigt som man kan känna sorg över annat?
Eftersom alla människor är olika så finns det väl därefter oxå olika definitioner av känslan (enligt mig) "glädje" ..?
Vad är det som får en att känna/uppleva glädje?
Kärlek? Pengar? Prestation?
Känslor eller materiella saker?
Kan man glädjas åt andra? Eller är det oxå en illusion?
Om man hjälper någon med nånting, känner man sig inte glad då? Om man hjälper 10 pers, känner man sig glad då? Om man hjälper 100..?...osv
Det finns ALLTID nånting man KAN göra. Om vi pratar om världssituationen nu.
Men jag tror man måste vara medveten om att man inte kan göra allt själv. För att citera Persbrant:
"Antingen gör du ingenting. Eller så gör du nånting"
Vore det inte värre att bara vara likgiltig?
Aldrig känna glädje. Aldrig känna sorg.
Om man ALDRIG känner sorg...Kan man uppskatta glädje då?
Att dö gammal eller ung då..?
Att vara rädd (eller inte) för döden.
Vilka ÄR rädd för döden? Hur å varför går tankarna så?
Är man rädd för döden då man är gammal, bitter å ångrar allt? Eller är man rädd då man känner sig till freds med det man presterat i livet?
Är man alltid antingen eller?
När känner man sig mer "redo"?
Då man gjort allt det man ville göra (under förutsättningarna)? Eller då man tvekade å ansåg sig inte kunna/våga?
Vill man dö lycklig (glad)? Eller bitter?
Är man mer olycklig om man inte fått barn?
Varför skulle man vilja dö "ung" när det finns så mkt fantastiskt att göra/uppleva även när man blivit äldre? If there's a will there's way.
När är man gammal förresten? När man får rynkor?
Är jag gammal enligt dig? Du trodde jag var 26...ung?
Jag är 31 å jag har rynkor (små ena jävlar iof ;P). Är jag gammal då? Du saaaa ju!
Avgör åldern? Avgör antalet rynkor? Avgör antalet DJUPA rynkor?
Eller är det ett beteende som avgör när man blivit gammal..? "Act your age", säger vissa..
"Fuck that", säger jag! Jag beter mig som jag känner mig. Inte alltid kanske som jag borde...men man lär så länge man lever. Å jag vill fan ALDRIG sluta lära mig saker! :)
Tonåren...=Identitetskris!?
Vem är jag? Varför finns jag? Vad är meningen med allt?
Tro mig; de frågorna slutar inte komma bara för att man passerar tonåren. Man behöver inte vara/bli ett vrak bara för att man inte kan bestämma sig för vad man vill bli när man "blir stor". Hell, jag har passerat 30 å inne på mitt tredje yrke. Men tror du jag har bestämt mig? Här står jag nu med ansiktet mot en ny inriktning. Om typ tre veckor går startskottet för nästa yrke..
Om jag känner glädje? Nono, jag känner FASA!! :P
Men jag vägrar att INTE prova. Fy vilken ångest att aldrig isf få veta om jag hade klarat det!
OM jag nu inte klarar det, så gjorde jag iaf ett tappert försök.
Anyways..
Tonårsrevolten är ett måste.
Däremot är jag övertygad om att en stor del av hur man kommer ur (över? förbi?) den är föräldrars ansvar. Faktiskt.
Jag säger inte att de ska stå där med en pekpinne å säga hur allt ska göras. Däremot tror jag det är viktigt att de står där med ett vakande öga. Leta efter tecken. Mår mitt barn bra?
Precis som du säger Matilda, så måste man få lära av sina egna misstag. OXÅ! Men som förälder ligger de i deras ansvar att titta efter sina barn, lyssna efter dolda rop på hjälp.. så det inte går....åt helvete. (beteenden som resulterar i depression eller självplågeri..eller fruktansvärda saker som massmord på tex sin gamla skola...)
Men varför ar världen som den är? Är vi överbefolkade?
Finns Gud? Ska man tro på ödet?
Varför sker dessa händelser då mängder av människoliv släcks på kort tid?
Är det Gud eller Moder Natur som hintar världen om att vi är just överbefolkade å därför "hjälper till" att snygga till sifforna lite...?
Eller är det helt enkelt folks öde att stranda just där å då? Vad är skillnaden? Spelar det nån roll?
Hur som helst.
Klyschorna om livet må va hur många som helst. Men ligger det inte lite sanning i det?
Livet ÄR en fest.
Livet är som en ask choklad; man vet aldrig riktigt vad som väntar en.
Lev idag, imorgon kan det vara för sent.
Carpe Diem.
Å för att citera min kära kusin:
"Det som inte dödar en kan bara göra en starkare"
Visst dör vi ensamma.
Men man kan välja att dö ensam med MASSOR av minnen...Eller man kan välja att dö utan.
(Förutom om man får Alzheimers eller tappar minnet eller når sånt..ja du vet :P)
PS, GRATTIS till våran mormor som idag blir 90 bast! DET är fan gammalt! :D
Kram Puss å massor av kärlek till dig Matilda!
//Linda
Hur kan glädje vara en illusion?
Hur kan glädje vara en felaktig uppfattning om verkligheten?
Är inte glädje en känsla?
Måste man vara glad eller inte glad(på/av)?
Kan man inte glädjas åt vissa saker samtidigt som man kan känna sorg över annat?
Eftersom alla människor är olika så finns det väl därefter oxå olika definitioner av känslan (enligt mig) "glädje" ..?
Vad är det som får en att känna/uppleva glädje?
Kärlek? Pengar? Prestation?
Känslor eller materiella saker?
Kan man glädjas åt andra? Eller är det oxå en illusion?
Om man hjälper någon med nånting, känner man sig inte glad då? Om man hjälper 10 pers, känner man sig glad då? Om man hjälper 100..?...osv
Det finns ALLTID nånting man KAN göra. Om vi pratar om världssituationen nu.
Men jag tror man måste vara medveten om att man inte kan göra allt själv. För att citera Persbrant:
"Antingen gör du ingenting. Eller så gör du nånting"
Vore det inte värre att bara vara likgiltig?
Aldrig känna glädje. Aldrig känna sorg.
Om man ALDRIG känner sorg...Kan man uppskatta glädje då?
Att dö gammal eller ung då..?
Att vara rädd (eller inte) för döden.
Vilka ÄR rädd för döden? Hur å varför går tankarna så?
Är man rädd för döden då man är gammal, bitter å ångrar allt? Eller är man rädd då man känner sig till freds med det man presterat i livet?
Är man alltid antingen eller?
När känner man sig mer "redo"?
Då man gjort allt det man ville göra (under förutsättningarna)? Eller då man tvekade å ansåg sig inte kunna/våga?
Vill man dö lycklig (glad)? Eller bitter?
Är man mer olycklig om man inte fått barn?
Varför skulle man vilja dö "ung" när det finns så mkt fantastiskt att göra/uppleva även när man blivit äldre? If there's a will there's way.
När är man gammal förresten? När man får rynkor?
Är jag gammal enligt dig? Du trodde jag var 26...ung?
Jag är 31 å jag har rynkor (små ena jävlar iof ;P). Är jag gammal då? Du saaaa ju!
Avgör åldern? Avgör antalet rynkor? Avgör antalet DJUPA rynkor?
Eller är det ett beteende som avgör när man blivit gammal..? "Act your age", säger vissa..
"Fuck that", säger jag! Jag beter mig som jag känner mig. Inte alltid kanske som jag borde...men man lär så länge man lever. Å jag vill fan ALDRIG sluta lära mig saker! :)
Tonåren...=Identitetskris!?
Vem är jag? Varför finns jag? Vad är meningen med allt?
Tro mig; de frågorna slutar inte komma bara för att man passerar tonåren. Man behöver inte vara/bli ett vrak bara för att man inte kan bestämma sig för vad man vill bli när man "blir stor". Hell, jag har passerat 30 å inne på mitt tredje yrke. Men tror du jag har bestämt mig? Här står jag nu med ansiktet mot en ny inriktning. Om typ tre veckor går startskottet för nästa yrke..
Om jag känner glädje? Nono, jag känner FASA!! :P
Men jag vägrar att INTE prova. Fy vilken ångest att aldrig isf få veta om jag hade klarat det!
OM jag nu inte klarar det, så gjorde jag iaf ett tappert försök.
Anyways..
Tonårsrevolten är ett måste.
Däremot är jag övertygad om att en stor del av hur man kommer ur (över? förbi?) den är föräldrars ansvar. Faktiskt.
Jag säger inte att de ska stå där med en pekpinne å säga hur allt ska göras. Däremot tror jag det är viktigt att de står där med ett vakande öga. Leta efter tecken. Mår mitt barn bra?
Precis som du säger Matilda, så måste man få lära av sina egna misstag. OXÅ! Men som förälder ligger de i deras ansvar att titta efter sina barn, lyssna efter dolda rop på hjälp.. så det inte går....åt helvete. (beteenden som resulterar i depression eller självplågeri..eller fruktansvärda saker som massmord på tex sin gamla skola...)
Men varför ar världen som den är? Är vi överbefolkade?
Finns Gud? Ska man tro på ödet?
Varför sker dessa händelser då mängder av människoliv släcks på kort tid?
Är det Gud eller Moder Natur som hintar världen om att vi är just överbefolkade å därför "hjälper till" att snygga till sifforna lite...?
Eller är det helt enkelt folks öde att stranda just där å då? Vad är skillnaden? Spelar det nån roll?
Hur som helst.
Klyschorna om livet må va hur många som helst. Men ligger det inte lite sanning i det?
Livet ÄR en fest.
Livet är som en ask choklad; man vet aldrig riktigt vad som väntar en.
Lev idag, imorgon kan det vara för sent.
Carpe Diem.
Å för att citera min kära kusin:
"Det som inte dödar en kan bara göra en starkare"
Visst dör vi ensamma.
Men man kan välja att dö ensam med MASSOR av minnen...Eller man kan välja att dö utan.
(Förutom om man får Alzheimers eller tappar minnet eller når sånt..ja du vet :P)
PS, GRATTIS till våran mormor som idag blir 90 bast! DET är fan gammalt! :D
Kram Puss å massor av kärlek till dig Matilda!
//Linda
