Godmorgon mina undersåtar. Om jag ska vara ärlig så vet jag
 inte vad jag gör uppe denna tid, då jag både brukar sova länge,
och det borde liksom inte bli så mycket bättre med tanke på att jag kom hem ganska sent igår.

Om jag dock ska tala sanning så känner jag att jag inte
kommer orka så mycket om jag inte sover ett par timmar till,
och anledningen till att jag orkade dra mig ur drömmarnas värld
var väl mest att jag låg nere i soffan och att alla har en tendens
att vilja gå förbi och prata i närheten av mig. Plus att mamma tyckte
jag skulle gå upp, så why not liksom.

Jag kommer nog ligga ett tag i sängen här med datorn och lyssna på
underbar musik, sorglig, men underbar. Texten är viktigast och den är bäst
då den stämmer in, och den är oftast sorglig då, tyvärr.
Att jag är en sorglig person är kanske inget nytt, för tillfället lever jag på hoppet
att hitta det jag inte kan leva utan. Hm, där fick ni er allt en tankeställare.

Men, men mina vänner, jag är inte bitter, bara en aning trött och lite trång i knoppen.
Idag skänker jag en tanke åt breaken som jag så gärna skulle vilja vara på, men det
blir förmodligen att jag sitter vid datorn, spelar dino crisis, umgås med moa och kelly
nångång under dagen (om jag inte är allt för trött och seg), och säger adjöss till Bengt
som flyr sin kos idag. Och även till mamma, Mats och Lisa som ska till stugan idag utanför
Piteå och övernatta. Än en gång så lämnas jag ensam till detta stora kråkslott. Öuhm...
om man nu kan kalla det stort?.. och inget slott är det heller.. inga krå.. ELLER vad sägs
om att vi bara säger såhär: De ska lämna mig ensam i detta enkla radhus på anderstorp. Så.

Hoppas att folket ska med till Pdol, det börjar dra ihop sig.
Men hm, får se nu. Vi får hitta dit själva. Jag är dödens. Tur jag
har en Mats som får beskriva vägen och sen hoppas jag på fan
att vi har bilar nog, och folk med bra lokalsinne. Om jag har pengar
nog att ta mig in på Pdol skiter jag blanka fan i, jag vill bara vara.
Och vad jag vill vara har jag ingen aning om. En sak är säker i allafall,
jag vill inte vara normal. Och så långt är jag nöjd. För i närheten av normal
det är nog varken jag eller många i min vänskapskrets, och det är FAN en
komplimang. Underbart.

Nu är nog det mesta jag skriver bara idioti, tvekar på att någon orkar läsa.
Jag ska avrunda nu, och vill bara avsluta med att säga att jag är så jävla
glad att jag har mina vänner, mina riktiga.

All my love to you guys who deserves it!
Matilda