Fy vad jag blev tvärledsen nu.
Jag saknar dig. Jag vill kunna hata, jag vill glömma.
Ett svek är ett svek. Och även fast du fick förlåtelse så
svek du igen, det gjorde ni båda.

Vad hände med alla vänner? Ni svepte bort längst vägen.
Kvar står tusen, men likförbannat känner jag mig så jävla ensam.

Inte ens en kram kan få mig att känna mig nära längre.
Jag har blivit tom samtidigt som mitt hjärta skriker av smärta.
Pågrund av alla svek från både min och andras sida.

Jag vill bara sova. Sen kommer ångesten.

Önska mig lycka till. Eller, inte ens det hjälper nog längre.
Är jag dömd att misslyckas?
Matilda