Åh vad jag är förvirrad. Jag blir så ledsen av att höra allt skrik från dig,
allt låter alltid som en anklagelse. Sen är det som om inget hänt, men allt
ligger och gror inom mig. Varje litet tjafs sårar mig vet du, ibland är jag inte
medveten om det själv men. Det är som att varje gång någon pratar med mig
eller jag är med om något kul så blir du svartsjuk, varför inte bara vara glad
för min skull, bara för en gångs skull. Det känns ibland som att du vill ta över
det jag har. Som att jag inte får leva ett liv utan att du ska ha allt lika.
Jag älskar ju dig så himla mycket, och du vet med säkerhet vad jag menar.
Jag orkar inte bråka mer, och ta gärna åt dig av det.

Jag delar gärna med mig, så länge du inte tar över saker och blir ego om det.
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad, glöm aldrig det min vän.
Du tittar åt ett håll då lösningen finns åt det andra, lär dig se utanför dina
egna ramar, det kommer du tjäna på. Ingen ber dig att ändra på dig, men du
måste bara växa upp lite. Tro på dig själv. Vi finns ju här för dig, du måste
bara se oss, veta att det finns fler än en som ställer upp. Glöm inte det.


Matilda