Den här dagen har varit värdelös.
Just nu ligger jag i sängen och har ont inuti hela mig,
det känns som att jag ska sprängas inifrån, att tusen
larver kryper omkring inuti och kittlar, fast på ett obehagligt sätt.
Jag har en klump i halsen och en stickande känsla i ögonvrån.
Jag skulle mer än allt vilja gråta ut, men jag kan inte.
Stenen som sitter mitt i mellan lungorna (känns det som)
vill inte avlägsnas. Jag kan inte göra något för de människor
som ber om det, som ber om råd. Det gör mig illa.
Jag är så fruktansvärt trött hela tiden, jag har vätskebrist, minnesförlust
och ångest all time. Jag vill inte ha hjälp. Jag orkar inte
fundera på vem som läser min blogg och inte, jag orkar ingenting.
Jag vill sova hela tiden. Jag vill kunna vara lika framgångsrik som
alla andra, jag får panik innan jag ens påbörjat något och
allt verkar gå motförs. Allt känns defekt. Känner ett tvång att
behöva vara glad hela tiden, samtidigt som jag får ångest av
att alla andra ska bli less att jag är ledsen och klagar över
det hela tiden. Bloggen är min lilla fristad. Jag har tusen saker
i huvudet just nu, "pengar, vänner, vikt, ångest, skola, ångest,
alkohol, ångest, ciggaretter, resa, om jag duger, ångest" osv..
Listan är så lång. Åh vad jag är trött. Jag älskar bekräftelse,
men då jag väl får den så kan jag inte ta emot den. Jag älskar att
kramas, men hur bra kram jag än får, hur mycket jag än borrar in
mig i personen jag kramar så känner jag mig så ihålig, så tom, så ensam.
Jag är rädd.

Jag ljög idag.

Det är något jag inte kan göra utan att må fruktansvärt dåligt.
Även vita lögner har jag svårt för. Jag känner mig som en heldålig kompis.
Jag förstorar det kanske, och egentligen borde jag kunna gå vidare,
men varje liten sak jag gör fel tär på mig inuti och jag låter min
bitterhet gå ut över sådana som jag älskar. Jag är ledsen.
Jag är inte den där söta, rara, lilla felfria Matilda som ni alla tycks känna.
Okejdå, liten är jag kanske. Liten både utanpå och inuti.

Era blickar kan döda mig, och liksom en frätande syra
kan ni förvandla mig till ingenting med bara ord.
Jag kan minnas förevigt. Jag kan förlåta allt.
Allt och alla kan jag förlåta, utom mig själv.

Och hur ska jag nånsin kunna förlåta mig själv, om jag inte
ens vet vem jag är, och om jag inte ens minns allt som jag
ska förlåtas för? Jag är förvirrad, och väldigt lost.

En ensamvarg i en social människas kropp.
Jag vill känna mig som en riktig människa.
Och jag vill inte ha någon hjälp för jag vill inte visa mig svag.
Jag vill inte vara svag!

Jag vill vara fri.

Matilda