Varför får jag såndär tvärångest från ingenstans? Jag var jättepeppad på bio, på allt, allt fixar sig tänkte jag. Nu vill jag bara lägga mig under täcket, ligga där forever och glömma allt som har med allt att göra.

Tänk om man fick fara iväg, börja om på nytt. Jag slits mellan två håll. Jag känner mig så liten, meningslös. Som att det alltid är något som blir fel. Detta har jag dock inte känt på länge. Jag har varit tom ett bra tag nu. Det enda som cirkulerat i mitt liv har varit läxor, stress och allt annat bajs, och det andra bajset har gått från svartsjuka till tomhet på bara någon timma.

Jag förstår faktiskt att folk inte orkar med mig, jag gör det. Men det sårar mig en massa. Kanske vore bäst för alla ifall jag bara kunde få fara iväg. Långt bort. Börja om på nytt. Sen då det blir samma därborta som det varit här kanske man kan fara tillbaka igen, för då är man saknad. Älskad igen.

Men då har man skaffat ett nytt ställe att sakna, ett nytt ställe att slitas mellan. Snart blir man ett spindelnät byggt på tusen olika trådar. Vad händer om man klipper en tråd? Skulle man ens våga chansa? Jag vet inte. Jag vet knappt vad jag skriver. Jag tänker inte innan, utan jag låter bara orden flyta på, annars kommer dom inte fram. Då måste jag formulera mig på ett mycket vettigare sätt. Det är skönt att slippa alla tankar ibland, men samtidigt måste man tömma sig på ord. Det är nyttigt, har man sagt.

Vart är jag i livet? Vem är jag? Jag har faktiskt ingen aning. Är det ens värt att tänka så?

Och sist men inte minst, jag gillar inte att ursäkta mig, inte för sånt här, för det är inget man ska behöva be om ursäkt för egentligen, men jag känner att jag behöver. Förlåt att jag är som jag är. För jag är bra på att vara väldigt på, inte vänta på min tur, prata om onödiga saker, säga att jag inte kan och vara allmänt jobbig. Jag avundas er. Jag äcklas av människan, men om jag ändå ska vara en så önskar jag att jag hade varit mer.. mer älskvärd. Inte för att jag inte är det. Men jag önskar att jag hade kunnat vara som förut, då visste jag iallafall vart jag hade alla. Nu har jag blivit desperat. Vad hände med gamla jag? Var det en bättre jag? Eller är den nya jag bättre? Kanske är jag bara ett mellanting nu. Någon som söker.

Jag måste hitta mig själv. Sökandet håller på, och har gjort i flera år. Jag börjar bli less. Snart slutar skolan, men då är det nya bekymmer som väntar. Kanske är det bättre bekymmer. Finns det något sånt? Det väntar att se.

Människor. Lev för guds skull som ni vill leva, och bry er inte om imorgon. Imorgon är ett nytt bekymmer. Ett nytt bekymmer i en ond cirkel.

Jag vet att jag kommer över det här, iallafall tills nästa gång. Jag kommer nog fixa det. Jag är bara så förvirrad, det framgår nog i texten jag nyss skrivit ner. Jag behöver få vara ifred. Det är så det känns nu. Men det är inte vad som är bäst för mig. Eller kanske är det det?

Vad vet jag?

/En ensamvarg i en social människas kropp.