Jag saknar dig verkligen, som vän om inte annat. Mer än någonting.



Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag,
har väl inte riktigt haft lusten som vanligt. Det går i perioder. Livet på Hampan ser väl ut som det gjorde innan, bara att saker har spolats fram och blivit lite värre. Kanske hade allt det där hänt även om jag inte farit iväg, men det var väl lika bra att jag gjorde det så saker kom fram direkt.

Har varit kul att träffa allihopa, men bakom fasaderna, under ytan döljer sig väl ett och annat på alla personer. Jag önskar bara att livet vore lite enklare, men det blir väl vad man gör det till. Jag lever i en dimma och jag hoppas bara att det kommer att bli något av mig sen. Jag har gått tillbaka till min svaga punkt. Jag ger inte lika mycket längre, har ingen fantasi, vilket är mycket konstigt eftersom jag var en av de mest fantasifulla personer jag visste om förut och jag finner ingen ork alls i någonting. Teater som för mig har varit något jag brinner för känns mest som en börda, och det känns som att man längtar tills dagens slut för då blir man "fri" och får sova, eller något annat meningslöst som känns väldigt viktigt just för stunden.

Jag hoppas verkligen bara att allting blir som förut nångång. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig till. Det är där nikotinet kommer in. Dåligt, jag vet. Jag kan hålla mig ifrån, det kan jag. Men det känns som ett medel som kan få mig att lugna ner mig då jag inte har någonstans att ta vägen. Jag är en ensamvarg, men sen jag har återvänt och mist en väldigt kär vän (eller mist och mist, men det har kommit saker "emellan") så känns det skitjobbigt ibland. Som ett fängelse? Eller bara som en börda helt enkelt. Samtidigt är jag kluven, jag hatar att jag ska sluta här sen och återvända till en annan verklighet. Jag vill iväg, på något äventyr, jag vill leva livet. Jag vill inte ha något skitjobb och tyna bort de viktigaste åren av mitt liv. Jag vill resa iväg, hitta mig själv, för något säger mig att just nu kommer jag aldrig hitta mig själv här i Sverige. Inte för tillfället, inte nu.

Vem vet vad jag vill sen? Jag vet knappt vad jag vill nu. Jag har tappat bort mig själv helt enkelt.

Nu har det bara blivit en massa pladder, önskar att det hade kommit ut något viktigare i min skrift än bara sånt här känslomässigt trams, men just nu går det inte.

Jag är tom. Tom inuti. Och när jag inte är tom kommer ångestattackerna, eller känsloruset. Tröttheten. Jag skrattar åt ingenting, åt allting. Suck.

Jag saknar, men vad vet jag inte. Nu är det dags att avrunda. Vi hörs senare.

Farewell!


You can't buy sincerity.






Kommentarer
Postat av: Sara Botwin

vad har du tatuerat =)

2010-10-20 @ 15:55:18
URL: http://nojjsan.blogg.se/
Postat av: Sara Botwin

haha okej? så anledningen att det inte finns bilder nu är att inte tillräckligt många har sett den irl :P?

2010-10-21 @ 12:27:06
URL: http://nojjsan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Annonser från BloggPartner