Allt känns så himla stressigt nu. Tusen, miljarder, triljarder bollar i luften. Tur att folk vågar dra ner mig på jorden ibland. Imorgon ska jag både spela upp en pjäs, "Dottern", där jag spelar just dottern. Sen en monolog utdragen ur "En midsommarnattsdröm" där jag spelar Helena.

Om jag ska vara ärlig så är jag mest nervös inför monologen. Kommer få blackout eftersom jag är själv på scenen och folk stirrar med falkögon, dömande. JAG HATAR MONOLOGER. Jag får sån sjuk panikångest och vet inte var jag ska ta vägen. Men idag hände något. Jag vågade läsa min monolog för Helena, och även om det tog tid så blev det rätt till slut. JAG VÅGADE. Jag är faktiskt uppriktigt stolt över mig själv, om man får säga så. Och även stolt över min fina pärla, Helena alltså.

Du har varit så underbar mot mig den här veckan, och tidigare och allt. Men speciellt i veckan har du hjälpt mig så sjukt. Eller ja, i helgen också. Det är som att du hjälpt mig för en livstid. Och brytt dig för en livstid. Peppat och stöttat och visat lite tough love. Nästan så man får lite dåligt samvete, finns det så snälla människor? Tydligt det.

Aja, nu ska jag sluta tjata om Helena, för om man lägger ihop alla inlägg jag skrivit om henne nu så får man ju nästan ihop till en roman. Hehe.

Föressten, påskmiddagen idag rockade, även om den var lite smålame. Fisk, fisk och ägg.. och fan. Desserten missade jag. Passionsfrukt cheesecake. Rymde inte. Snart ska jag nog göra mig klar för kvällen innan jag dör av ångest och trötthet OCH ensamhet. Vill inte vara ensam just nu, har blivit lite av en mes (har jag inte alltid varit det?) Tur jag har Cobra.

:)