Började tänka på en sak bara för en stund sen. Nu för tiden är jag oftast ganska cool med läget eller hur man ska uttrycka sig, jag lever livet som det kommer, och visst det har sina upp och nergångar men oftast är jag rätt neutral till det mesta. Men någonstans därinne - långt därinne känner jag en konstig saknad ibland. En saknad efter ledsamheten. När man har varit deprimerad så länge, och liksom hållt fast vid depressionen så många år, när den avtar så kommer ett slags tomrum sköljandes över en. Det är svårt att förklara. Man vill liksom inte släppa taget om den, för det har varit som en slags trygghet så länge, även fast det är precis motsatsen till vad det egentligen är? Klurigt va?

Sen är jag ju rätt kluven som person och känner olika rätt ofta. Men just nu började jag tänka på detta, som säkert inte kommer vara likadant sen. För jag inte tänker på det. Jag njuter oftast av livet, eller tja.. njuter var väl att ta i, men jag respekterar livet som det är. Sen är det ju småsaker som man stör sig på såklart och blir ledsen över. Om saker inte går som man vill - kärlek - skola - tryggheten - att jag inte kan klara av saker som jag egentligen skulle ha lyckats med, för min spärr säger att jag inte kan. Det är så mycket.

Just därför ska jag fortsätta ta en dag i taget och njuta av det som komma skall. Man lyckas bara man vill. Även fast det kan ta ett tag att komma dit.

Allt fixar sig alltid. Inte alltid på det sätt man själv vill, men det ordnar sig alltid.