Ahhhh!! Jag är helt jävla fucking slutkörd. Monolog, monolog. Dumma spärr! Jag var så nära min bristningsgräns, varför lät jag mig inte sköljas över den? Skulle vara så skönt att radera ut spärren, låta sig sköljas med, skrika, gråta, våga göra bort sig, våga vara ful, våga visa sin insida. Men den är så stark! Flera års uppbyggnad av något så onödigt. Usch. Monolog på fredag. Samla dig kvinna!

Varför är jag så fruktansvärt otaggad? Kommer gå över efter monologen, det vet jag. Men jag är så less på att vara LESS hela tiden. Och trött. Jag längtar tills jag får se Helena och Simon i helgen, kommer vara en sån fruktansvärd lättnad.

Och Ida, snart kommer min fina Ida. Längtar så!!!!