När man tror att det inte finns något mer gott i människor så kommer en individ som bevisar motsatsen. Dina ord värmde Lilly. Tack. Tänkte även lägga in en kommentar som uppstod när jag och Alexander umgicks idag.

Alexander: Vad är du mest nöjd över med din kropp?
Jag funderar ett tag och svarar sedan.
- Levern, den har fan klarat sig så jävla bra.

Och några sista ord från mig. Om ni ändå ska vara elaka kan ni väl åtminstone våga stå för det, så jag kan få svara eller "försvara" mig. Om man är anonym och skriver något elakt finns det ju inget mer i åtanke än att vara just elak och trycka ner den andra människan.

Tack för mig, nu drar jag och Ida till Hampnäs! Ses där.

Folk blir nyfikna, statistiken ökar, folk blir elaka.

Jag blir less. Uh.

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag, har väl inte riktigt haft lusten som vanligt. Det går i perioder. Livet på Hampan ser väl ut som det gjorde innan, bara att saker har spolats fram och blivit lite värre. Kanske hade allt det där hänt även om jag inte farit iväg, men det var väl lika bra att jag gjorde det så saker kom fram direkt.

Har varit kul att träffa allihopa, men bakom fasaderna, under ytan döljer sig väl ett och annat på alla personer. Jag önskar bara att livet vore lite enklare, men det blir väl vad man gör det till. Jag lever i en dimma och jag hoppas bara att det kommer att bli något av mig sen. Jag har gått tillbaka till min svaga punkt. Jag ger inte lika mycket längre, har ingen fantasi, vilket är mycket konstigt eftersom jag var en av de mest fantasifulla personer jag visste om förut och jag finner ingen ork alls i någonting. Teater som för mig har varit något jag brinner för känns mest som en börda, och det känns som att man längtar tills dagens slut för då blir man "fri" och får sova, eller något annat meningslöst som känns väldigt viktigt just för stunden.

Jag hoppas verkligen bara att allting blir som förut nångång. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig till. Det är där nikotinet kommer in. Dåligt, jag vet. Jag kan hålla mig ifrån, det kan jag. Men det känns som ett medel som kan få mig att lugna ner mig då jag inte har någonstans att ta vägen. Jag är en ensamvarg, men sen jag har återvänt och mist en väldigt kär vän (eller mist och mist, men det har kommit saker "emellan") så känns det skitjobbigt ibland. Som ett fängelse? Eller bara som en börda helt enkelt. Samtidigt är jag kluven, jag hatar att jag ska sluta här sen och återvända till en annan verklighet. Jag vill iväg, på något äventyr, jag vill leva livet. Jag vill inte ha något skitjobb och tyna bort de viktigaste åren av mitt liv. Jag vill resa iväg, hitta mig själv, för något säger mig att just nu kommer jag aldrig hitta mig själv här i Sverige. Inte för tillfället, inte nu.

Vem vet vad jag vill sen? Jag vet knappt vad jag vill nu. Jag har tappat bort mig själv helt enkelt.

Nu har det bara blivit en massa pladder, önskar att det hade kommit ut något viktigare i min skrift än bara sånt här känslomässigt trams, men just nu går det inte.

Jag är tom. Tom inuti. Och när jag inte är tom kommer ångestattackerna, eller känsloruset. Tröttheten. Jag skrattar åt ingenting, åt allting. Suck.

Jag saknar, men vad vet jag inte. Nu är det dags att avrunda. Vi hörs senare.

Farewell!

 

 

Sitter på bussen nu och jag förstår inte riktigt grejen med att ha internetuppkoppling men inget uttag för strömsladden. Ovärt, lix. Dock ska jag nog försöka sova i några timmar så att jag orkar någon skola eller så. Jag vet inte riktigt vad jag känner för att återvända då det har hänt en massa grejer medans jag varit borta. Förstår inte riktigt. Är det alltid så, att jag är som yin&yang och måste typ stanna på ett ställe för att hålla balansen, direkt jag reser eller far iväg från ett ställe så brukar det oftast hända en massa cpgrejer hemma.

Hemma. Är det så jag börjat kalla Hampnäs nu? Farligt. Vem vet hur jobbigt det kommer att bli att lämna stället när det är dags då jag redan kallar det för hem? Vem vet. Inget man ska tänka på nu iallafall. Kan man älska och hata ett ställe samtidigt? Det är tydligt det.

Nu ska jag dock försöka få en blund somsagt, börjar även må illa eftersom blicken fokuserar på skärmen och de andra sinnena på rörelsen runtomkring. Uh. Hoppas ni har det bra. Jag överlever.

Som alltid.

Hej! Har inte så mycket tid att skriva ett inlägg men kan formulera mig snabbt. Jag vill först och främst be om ursäkt för den glesa uppdateringen under dom här två veckorna, ni har säkert varit nyfikna *host. Men jag har njutit till fullo av min semester och det tror jag även ni förstår.

Det är med både glädje och sorg jag kommer lämna detta ställe, mest sorg då eftersom jag gärna hade stannat någon vecka till, men är glad för tiden jag fått här.

Under min tid här har jag fått se lite på den amerikanska kulturen och allt bra och dåligt som kommer med den. Eller inte allt, men en del. Jag älskar verkligen USA men Sverige kommer såklart alltid att finnas varmt om hjärtat också, vi är så otacksamma för allt vi har.

Det har uppkommit lite komplikationer gällande resan, men inget att oroa sig över, det lär ju lösa sig ändå. Snart är jag hemma på Hampan, men först ska jag såklart till Stockholm och fira min kära kusin Michael som fyller 30. Grattis i förskott!

Nu är det dags att packa klart och sedan fixa det sista. Snart ses vi igen. Puss och kram!

 

Ikväll: Övik - Stockholm.

Sämsta kvällen hittills.

Ska försöka skrapa ihop ett inlägg fast det inte är så peppande alls. Lusten att blogga kommer väl tillbaka later eller nåt. Har rätt fullt upp, men det flyter på. Vissa saker känner jag mig stressad över medans andra faller på plats utan problem. Klassen har redan blivit riktigt tight och jag ångrar inte en sekund att jag valde att gå här. Om en månad reser jag och hälsar på syrran, jag längtar en massa, samtidigt som jag är riktigt nervös inför att åka själv och hitta till alla ställen. Men det löser sig väl på ett eller annat vis.

 

åh....

Som vanligt så sparar jag allt till sista sekund. Jag har inte packat än, jag flyttar på tisdag. Uh. Idag har jag ändå haft det trevligt, livet lunkar på som vanligt. Har umgåtts med världens bästa Micke, och sen med världens bästa Nettan. Synd bara att jag inte hann träffa min fina Nadja. Du är saknad min skatt.

Lilo och lillkissen är inte vänner, inte det minsta. Lilo fräser och morrar medans den lilla bara bevakar med två ynkliga små ögon, som för att säga "Vad har jag gjort för fel?". Jag hoppas det blir bättre sen.

Imorgon då? Ja, packa. Äta lunch med Rebban, packa lite till och sen äta middag hemma, sova och ja.... sen drar jag. Sakna mig inte för mycket. Jag kommer dock sakna er. Ni som tar åt er får ta åt er.

Sköt om er nu.

 

Igår började bra, men slutade dåligt. Idag orkar jag inte riktigt med. Jag känner att jag måste hinna träffa Erik också innan han flyttar, min fina fina vän. Känner att ingen kommer finnas kvar då jag flyttar hem igen. Måste verkligen hitta något i Stockholm sen. Uh.

Näe, nog om detta. Hoppas ni får en bra dag. Min kommer att bli bra, det vet jag, men inte riktigt än bara.

 

White demon, widen your heart's scope.
White demon, who let your friends go?

1. Rebeccas 2. Rebeccas 3. Mitt.
Klicka för större.

Vart kommer denna gigantiska klump ifrån? Den försvinner nog när jag flyttar och får komma bort härifrån. Bort från... saker och personer som jag egentligen INTE vill bort ifrån. Eller egentligen kanske det bara är en. Eller så känns det bara så och jag behöver komma bort från alla. Hela skellefteå, vilket iofs är sant till en viss del. Varför är jag en sån himla mes?

Jag ska typ se en film eller något, kanske kolla runt på internet. Måste vänta på Mats. Ska iväg på solbacken några ärenden, efter det blir det att göra sig klar och dra ut i dimman, igen. ps. det blir lasagne till middag .ds

Jag somnade igår istället för att se film, för jag kände mig alldeles dimmig. Detta resulterade i att jag vaknade bara för en liten stund sen. Jag känner på mig att idag kommer bli en dålig dag, därför ska jag bara sitta(ligga?) här en liten stund, sen ska jag somna om.