Kan inte riktigt förneka att jag känner mig himla ensam nu.
Kanske mår vissa bra av det, vad vet jag.
Kanske får jag helt enkelt smaka på min egen medicin.
Ibland känns det helt enkelt såhär.

Dock så måste jag lära mig att stå på mina egna ben trots att
det känns som att de övre makterna sviker om man säger så.

Jag är så himla trött på att vara snäll, och då blir det väl såhär antar jag.
Alla har vi en mask som väldigt få får se baksidan av, och ibland har vi
även fler än en mask, vi visar olika för alla helt enkelt.

Vad som händer ikväll? Ingen aning. Om det inte vore så att jag
sovit typ hela dagen av utmattning så skulle jag väl sova, men
det går ju inte riktigt nu eftersom jag inte är nog trött.
Blir väl att se film eller serier för att sedan slänga in handduken som
man kan nämna det medans alla andra dricker ikväll..

Det skrämmer mig att man inte vet vilka man riktigt kan lita på,
man vet inte vilka som ska stanna vid ens sida och man vet inte
vilka man ska tillåta stanna heller. Lita på sig själv kan man ju knappt
heller göra i dagens läge. Vad som väntar en vet man ju aldrig, oftast.

Idag var iallafall klassen i Tåme, och det var riktigt kul. Ett stort + är ju
även att polisuniformerna är väldigt stiliga så att säga. Positivt, heh, ja.
Hursomhelst. Jag vet att jag inte är så bra på att skriva i bloggen men jag
inser mer och mer att jag har inget viktigt att skriva om, och jag känner oftast
ingen pepp. Peppen minskar även ganska markant då internet sviker.

Men somsagt, ikväll blir det inget drickande utan väntar mig gör godiset,
filmmaraton och kanske, KANSKE om någon orkar och om jag orkar träffa någon
frivillig. Förmodligen inte.

Frågan är vart alkoholen är då jag behöver den. Sigh.
Får väl nöja mig med godis och cigaretter. Får dock akta mig
så att jag inte kedjeröker upp alla. Vore väl inte så kul.

Menmen, kära vänner och icke vänner. Hoppas ni har en trevlig kväll
som jag förmodligen ej kommer att ha. Vi ser väl. Min ljuspunkt kommer
väl den också någon gång.

Adios, seeeee y'all later, eller not.
Matilda

Och med en förvirring i hjärnan som få kan ha och
med en kär hälsning till alla som förtjänar det säger jag
slutligen godnatt. Jag är nog lika död som jag ser ut.

Det som skrämmer mig mest är att ni
på senare tid kunnat läsa mig rakt av
bara genom en titt i mina ögon.

Jag lever i en dimma.
Ta mig dit jag hör hemma.

The end.
Matilda

På en sekund blev allt bajs.
Åh jävla ångest som ska flyta runt som nån jävla geleklump inuti bröstet.
Och nej, jag pratar inte om silikontuttar, sigh.

Prat med syrran snart på Skype. Längesen.

död

Jantelagen 

---

 

Du skall inte tro att du är något.

 

Du skall inte tro att du är lika god som vi.

 

Du skall inte tro att du är klokare än vi.

 

Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

 

Du skall inte tro att du vet mera än vi.

 

Du skall inte tro att du är förmer än vi.

 

Du skall inte tro att du duger till något.

 

Du skall inte skratta åt oss.

 

Du skall inte tro att några bryr sig om dig.

 

Du skall inte tro att du kan lära oss något.



 

Idioti.
Är det bara jag som tycker det är lite sjuk att vi lever under dessa regler,
vi är uppväxta och knappt ens medvetna om den. Vi är fan levande jantelagar.
Fyfan, jag kilar typ söderut! CIAO!
Matilda

Mitt humör har snart nått sin gräns, snart rinner bägaren över.
Jag vet att mycket beror på mig själv, men varför
måste just jag orka med hur mycket som helst?

Jag är stressad till tusen, har tusen saker att tänka på och
bli klar med samtidigt som jag ska ställa upp och duga till
ytterligare tusentals människor känns det som.

Jag orkar helt enkelt inte just nu.
Jag vill sova bort mitt liv.
Tråkig person? Sure.
Shame on me!
Matilda

Ok.. det här är fan riktigt jävla läskigt, jag var heeeeelt
bombis att det var tisdag idag. Jag slet mig upp även fast
jag seriöst övervägde att ligga kvar, men likförbannat börjar
vi tio över nio eller något. Varför har jag fått sånt fruktansvärt
dåligt minne? Har jag börjat bli dement? Detta skrämmer mig
så fruktansvärt. Jag hör inte vad folk säger typ så jag måste
fråga tusen gånger, jag är alldeles luddig och ser världen som
att jag levde i en dröm (måste ju vara någon typ av vätskebrist?)
och sen det där jävla minnet. Jag förstår inte? Fy tusan.
Ge tillbaka mitt minne, det har aldrig varit bra, men värre än
såhär blir det nog inte, och om det blir, så är jag nog inlagd på
något demensboende inom nån vecka.  Detta skrämmer mig seriöst.
Matilda

Den här dagen har varit värdelös.
Just nu ligger jag i sängen och har ont inuti hela mig,
det känns som att jag ska sprängas inifrån, att tusen
larver kryper omkring inuti och kittlar, fast på ett obehagligt sätt.
Jag har en klump i halsen och en stickande känsla i ögonvrån.
Jag skulle mer än allt vilja gråta ut, men jag kan inte.
Stenen som sitter mitt i mellan lungorna (känns det som)
vill inte avlägsnas. Jag kan inte göra något för de människor
som ber om det, som ber om råd. Det gör mig illa.
Jag är så fruktansvärt trött hela tiden, jag har vätskebrist, minnesförlust
och ångest all time. Jag vill inte ha hjälp. Jag orkar inte
fundera på vem som läser min blogg och inte, jag orkar ingenting.
Jag vill sova hela tiden. Jag vill kunna vara lika framgångsrik som
alla andra, jag får panik innan jag ens påbörjat något och
allt verkar gå motförs. Allt känns defekt. Känner ett tvång att
behöva vara glad hela tiden, samtidigt som jag får ångest av
att alla andra ska bli less att jag är ledsen och klagar över
det hela tiden. Bloggen är min lilla fristad. Jag har tusen saker
i huvudet just nu, "pengar, vänner, vikt, ångest, skola, ångest,
alkohol, ångest, ciggaretter, resa, om jag duger, ångest" osv..
Listan är så lång. Åh vad jag är trött. Jag älskar bekräftelse,
men då jag väl får den så kan jag inte ta emot den. Jag älskar att
kramas, men hur bra kram jag än får, hur mycket jag än borrar in
mig i personen jag kramar så känner jag mig så ihålig, så tom, så ensam.
Jag är rädd.

Jag ljög idag.

Det är något jag inte kan göra utan att må fruktansvärt dåligt.
Även vita lögner har jag svårt för. Jag känner mig som en heldålig kompis.
Jag förstorar det kanske, och egentligen borde jag kunna gå vidare,
men varje liten sak jag gör fel tär på mig inuti och jag låter min
bitterhet gå ut över sådana som jag älskar. Jag är ledsen.
Jag är inte den där söta, rara, lilla felfria Matilda som ni alla tycks känna.
Okejdå, liten är jag kanske. Liten både utanpå och inuti.

Era blickar kan döda mig, och liksom en frätande syra
kan ni förvandla mig till ingenting med bara ord.
Jag kan minnas förevigt. Jag kan förlåta allt.
Allt och alla kan jag förlåta, utom mig själv.

Och hur ska jag nånsin kunna förlåta mig själv, om jag inte
ens vet vem jag är, och om jag inte ens minns allt som jag
ska förlåtas för? Jag är förvirrad, och väldigt lost.

En ensamvarg i en social människas kropp.
Jag vill känna mig som en riktig människa.
Och jag vill inte ha någon hjälp för jag vill inte visa mig svag.
Jag vill inte vara svag!

Jag vill vara fri.

Matilda

Fy vad jag blev tvärledsen nu.
Jag saknar dig. Jag vill kunna hata, jag vill glömma.
Ett svek är ett svek. Och även fast du fick förlåtelse så
svek du igen, det gjorde ni båda.

Vad hände med alla vänner? Ni svepte bort längst vägen.
Kvar står tusen, men likförbannat känner jag mig så jävla ensam.

Inte ens en kram kan få mig att känna mig nära längre.
Jag har blivit tom samtidigt som mitt hjärta skriker av smärta.
Pågrund av alla svek från både min och andras sida.

Jag vill bara sova. Sen kommer ångesten.

Önska mig lycka till. Eller, inte ens det hjälper nog längre.
Är jag dömd att misslyckas?
Matilda

Igår = Party. Jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att det var kul,
men jag har en tendens att prata lite mycket och bli lite klängig då jag öuhm
blir lite onykter sådär... Iallafall igår, så ursäkta för det.

Det började hos Kent sen fortsatte det till nån fest inte så långt därifrån då de
andra bestämde sig för utgång. Jag var hemma tidigt, redan vid tolv.

Idag har jag ångest, godmorgon ångest.
Godmorgon smått illamående...

Fan, godnatt Matilda.

Åh vad jag är förvirrad. Jag blir så ledsen av att höra allt skrik från dig,
allt låter alltid som en anklagelse. Sen är det som om inget hänt, men allt
ligger och gror inom mig. Varje litet tjafs sårar mig vet du, ibland är jag inte
medveten om det själv men. Det är som att varje gång någon pratar med mig
eller jag är med om något kul så blir du svartsjuk, varför inte bara vara glad
för min skull, bara för en gångs skull. Det känns ibland som att du vill ta över
det jag har. Som att jag inte får leva ett liv utan att du ska ha allt lika.
Jag älskar ju dig så himla mycket, och du vet med säkerhet vad jag menar.
Jag orkar inte bråka mer, och ta gärna åt dig av det.

Jag delar gärna med mig, så länge du inte tar över saker och blir ego om det.
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad, glöm aldrig det min vän.
Du tittar åt ett håll då lösningen finns åt det andra, lär dig se utanför dina
egna ramar, det kommer du tjäna på. Ingen ber dig att ändra på dig, men du
måste bara växa upp lite. Tro på dig själv. Vi finns ju här för dig, du måste
bara se oss, veta att det finns fler än en som ställer upp. Glöm inte det.


Matilda

Jag är ungefär världens jävla lyckligaste just nu, och anledningen till
det är att jag har världens bästa syrra även kallad LISA OSKARSSON.
Anledningen till det är att hon ska seriöst bjuda mig på Marilyn Mansons
konsert i November i Stockholm. Jag är mållös. DÖDEN VAD GLAD JAG ÄR.
Mamma och Mats betalar flyget, så det blir min födelsedagspresent av dom.
Jag ska alltså se Marilyn Manson för andra gången i mitt liv, jag ska sitta långt fram,
juste, SITTA! Ni borde typ skriva till henne och påpeka att hon är bäst, seså! DO IT!
Här: www.nattstad.se/lisaoskarsson. Och läser du det här Lisa, så: TUSEN JÄVLA TACK!

Hoppas bara jag fattar att jag sett honom den här gången,
och jävla synd att min kamera är paj.

Hoppas jag får extrajobb så jag kan hälsa på Ellinor och hoppas jag
inte stressar ihjäl mig med skolan.

Det här rockar!
Skit i allt det sämsta i världen för tillfället,
Marilyn är bäst... efter syrran då förstås ;-)

Kila iväg nu... och lämna mig helst ifred.
Det är nog bäst så.

Åh vad jag är trött på allt. Inklusive att blogga just nu.
Helvete, varför ska allt jämt fucka sig. Vill inte mer.
Jag är anti allt.

Jag behöver en kram, en RIKTIG kram av en rätt person.
Tror inte ens det hjälper längre.
FAN!
Matilda

Orkar som inte.
Vet inte vad jag ska säga eller göra längre.
Känns som jag bara sviker allt och alla,
känns som att jag inte besitter nog med makt
för att kunna hjälpa mina nära och kära.
Jag är så lost. Och jag är så less på att gå runt
och låtsas som ingenting då det värker inom mig.

Jag kan inte prata längre, jag har blivit stum.
Och varje gång jag öppnar käften så tar orden aldrig
slut. JAG VILL INTE MER. Ta död på mig någon.

Sigh.
Matilda

Vaken igen. Somnade först vid hm. Åtta kanske, eller lite efter. Men vaknade vid tio, sen vid ett.
Sen for jag ut med Kelly och sen väntade vi in Emil, för att röka och prata.
VI hade trevligt, men eftersom det är nollgradigt så var det kanske inte det
bästa vädret att vara ute på.

Men en sak gjorde det helt värt det, förutom sällskapet då.
Stjärnhimlen. Alla som känner mig bra, borde veta att stjärnor
är nog det bästa jag vet. Det vackraste, fridfullaste och bästa
jag vet. Stjärnor lyssnar alltid, och stjärnorna tror jag på.
Jag känner mig trygg under stjärnhimlen.
När jag var liten kunde jag ligga i timtal i en snödriva och bara blicka upp
på dessa vacka fenomen. Underbart. Ibland känner man sig så fri,
samtidigt så instängd. Stjärnorna i mitt hjärta. Amen to that.

Men, ja somsagt. Nu ska jag bara invänta skolstarten.
Klockan är 04.11. Sommarlovet är slut.
Klockan 09.30 kommer jag att sitta med massa redan
skoltrötta och endel peppade elever i aulan. Önska mig
lycka till, och för guds skull, låt mig överleva dagen och resten
av året. Tusan.

Glöm inte bort frågestunden heller. Vi hörs. Kram.
Matilda.

Jag vet inte varför jag känner ett tvång att skriva i bloggen då jag
egentligen inte borde skriva för att mitt huvud typ sprängs av
tankar som inte gör mig mycket klokare, utan snarare mer deprimerad.

Enligt mig är glädje en illusion, och det står jag fast vid.
Visst kan man leva på en illusion, det är helt okej. Men man kan
inte blunda för verkligheten. Endel lever och är lyckliga på denna såkallade
illusion och vissa lever i något slags mellanting. De vet att världen är deprimerande
men de kan leva med det, för de vet att det inte går att göra någonting åt.

Sedan finns det även sådana, både mellanting och de som verkligen inte kan
leva med tanken om hur världen är. Brott börjar begås, såsom våld, självmord, missbruk
av både narkotika och nikotin och likaså alkohol.

Detta är såklart ett väldigt uppkommande ämne som nästan alla har dragit upp.
Men sällan är det folk som förstår innebörden av detta. Inte ens jag kan förstå vart
vägen har tagit vägen, men jag kan förstå hur det är att må kasst och verkligen
inse hur sjukt allting är. Man föds som en nyfödd ovetande individ och växer upp till att somna,
gammal och trött på livet. Om man nu inte har denna goda illusion att livnära sig på.
Jag tror dock ingen är rädd för döden i den åldern, när man är sådär gammal, då man vet
att det är endast det sista steget som väntar en. Ett sista andetag för att sedan resa sig in
till en alldeles ny nivå, stiga in genom en alldeles sista dörr för att se vad som väntar en.
Kanske är man inte ens brydd vad som väntar en, dessa sista minuter av livet.
Väntar det ett nytt liv? Kommer jag till himlen, blir allt svart? Eller handlar kanske
allt om hur jag har betett mig i detta liv? Hm. Jag tror det kvittar.

De som inte dör unga då?
Jag tror de kan frukta döden.
Även jag själv har sagt att jag hellre dör ung än
gammal och rynkig om jag inte har satt ett barn till världen.
Döden som gammal skrämmer mig mer, att veta att döden bara
kommer närmare och närmare. Att dö ung, känns på ett sätt så mycket
enklare, man behöver inte känna att man är åttiofem och det enda som
är kvar är döden, att vänta in den.
Men där kan jag ha fel.
Jag tror att de som valt att se döden i vitögat, gjort det stora valet
att dö påriktigt - och då snackar jag ingen jävla tonårskris som vi alla
fått nångång, eller då vi är så deprimerade och nedsänkta för stunden att
vi säger att vi vill dö hundra gånger om bara för att det KÄNNS att leva.
Nej nu menar jag the real shit. När man väl står där med pistolen riktad
mot tinningen, kanske då man just ska trycka av,
eller har droppat sin kropp på allt blod med en kökskniv eller då man hänger
där dinglandes med repet runt halsen och pallen alldeles för långt bort
för att nå. Då allt är försent.
Jag tror man ångrar sig.
Hur deprimerad man än är, jag tror man ångrar sig.
Man får en krypande känsla, hur värdelöst allt än är, så
tror jag alla dessa människor känner paniken komma,
om så bara för en halv sekund. Den finns där.

Det spelar ingen roll om det är du, jag, Bam Margera eller jävlart kungen själv.
Alla känner vi rädsla, alla känner vi behov av att finnas till, att bli sedda och
bli älskade. Vi känner behov av att ha ett behov, att få bry sig om, att få älska, att
få hata. Att få leva, för att sedan dö.

Endel väljer att dö alldeles för lång tid innan de "ska" göra det.
Vissa med mening, andra inte.
Endel kan inte ens välja om de ska dö. De kan inte ens välja sitt
öde för de är dömda att dö. Kanske pågrund av en sjukdom eller
kanske beroende av svält. Kanske blir de mördade, och vad fick den
mördaren att göra det valet? Allt är en ond cirkel. Allt hänger ihop,
allt är sammankopplat.

Vi människor valde detta. Inte själva, men alla hjälpte till.
Vi har valt det här. Jag vågar inte ens se hur det kommer se ut om
trettio år? Kommer alla droger vara legaliserade, kommer alla tioåringa
tjejer springa med stringen upp till axlarna och killarna med byxorna nere vid knävecken.
Kommer alkoholen att säljas i varje affär för varje minderårig typ, kommer poliserna
ens att räcka till? Kommer mobilerna vara inbyggda i öronen osv osv?

Vi är okänsliga. Världen är överbefolkad,
vi bryr oss inte om folk dör hit och dit? Vi föder upp djur
bara för att de ska ätas på en flottig uterestaurang och vem fan bryr sig om allt annat?

Vi är själviska varelser. Endel visar det, andra inte.
Endel förstår det, och andra tror inte alls på det.
Det var svårt för mig att inse att t om jag är självisk.
Jag bryr mig mer om andra än om mig själv,
men ändå så har jag börjat märka att det
mesta man gör, det gör man till sin egen fördel.
För är man inte självisk, så tar folket över en,
manipulerar och styr över. Medvetet, såsom omedvetet.

Vi kanske är alltför smarta för vårat eget bästa.
Vi har uppfunnit mer än vad vi nånsin kommer behöva,
och vi kommer uppfinna så mycket mer som
vi inte egentligen har användning för. Vi har klarat oss i
århundraden utan dessa nymodigheter.
Men vi har blivit stolta, lata och alltför bekväma.

Vi kommer att dö ut, precis som dinosaurierna och många arter före dem.
Vi har valt våran död, och även om inte våran generation kommer vara med om detta,
så kommer vi gå under. Vi är dömda att förintas.

Det kanske är skönt på ett sätt, allt får börja om på nytt.
Som man säger, varje nytt liv är ett oskrivet blad.

Det mesta är försent så det man kan göra är att leva sitt liv precis som man vill leva det,
livet är alldeles för kort för att tänka igenom för noggrant.
Tänker man för mycket blir man
kvar på samma punkt. Sen kanske man får barn,
och låt dessa barn för guds skull utveckla
sig själva och bli en egen individ.
Det är svårt som fan att hålla dem undan från allt skit och
sånt, men fan, låt dom komma på rätt och fel själv. Det går inte att undvika.

Men sen då det väl är dags för denna värld att gå under, låt det bara hända.
Lämna universum ett nytt utrymme, som kan fyllas med något annat än vad vi är.

För hursomhelst kommer vi att falla i glömska, och visst det är sorgligt,
men även lite spännande, och framförallt, det är dags!
Matilda

Kvällen har varit lång, eller väldigt kort.
Delvis bra, delvis dålig. Mest dålig.
Jag är bekymrad över hur världen börjar se ut.
Varför känns allt dåligt som mitt fel?
I'm done. Minst sagt. Och snart börjar skolan också.
Save me! :l

Och vad fan håller jag på med?
Ordgåtor, jag vet. Men jag måste få skriva av mig.
Jag har inte druckit en droppe, eller gjort några dumheter
av något slag, ändå känns det som att jag är helt död och
huvudet typ ska falla av. Mens har jag också, great.
Klockan är alldeles för mycket och jag ska till Umeå ikväll.
Har jag packat? Knappast.

Fanfanfan vad världen spårar.

And what now?
No idea. Sängen kanske...
Ska bara kika runt lite först.
Later
Matilda

Hej mina kära läsare. Nu är jag vaken. Godmorgon dvs.
Hej hej hej hej OK.. käft. Idag känns inte allt lika hopplöst,
just nu känns det faktiskt tvärtom, att det kvittar. Men så känns
det väl bara just nu antar jag. På fredag blir det iallafall Piteå
igen med Aom, vi ska till dansväxthusets casting/audition eller vad
man ska kalla det. Det kommer gå åt H-vete. Men då har man iallafall
försökt, aight?

Idag blir det väl att fara ut på äventyr, och det känns bra att allt kanske
fixar sig ändå för min lilla Kellzan, bara hon har viljan. Och det tror jag hon
har för en gångs skull, det märks. You go girl! :-)

Hoppas bara jag har samma tur, annars är det väl bara att bita
ihop och gå vidare, men det är inget beslut jag måste ta än I guess,
utan jag måste ha lite tålamod först. Vänta och se..

Jag är rätt trött faktiskt. Allt ska vara på ett speciellt sätt. Alla vill samma sak
men på samma sätt vill alla olika, och endel vill bara ha något för att ha det,
för att dom kan. Alla är vi själviska, mer eller mindre. Misstolka mig inte, det är
absolut inget fel med att vara lite självisk, det gäller dock att hitta en balans.

Fråga mig inte vart alla dessa morgontankar kommer ifrån, för det förstår jag
rent inte själv. Och det blir lite av en enda stor ordgåta av min blogg.
Men det får vara så.

Glömde dessutom skriva en gratulation till Mats på bloggen, han fyllde år igår.
49 mätzieboyår. Grattis i efterskott.
Enligt mig ska man få presenter förevigt, vad är det för jävla strunt om att det inte
spelar någon roll då man blir äldre, jag älskar att ge presenter, och det är kul att få.
Man kanske inte behöver lika många presenter, men nog fan kommer jag att vilja ha
presenter då jag är 49, och om jag inte vill det så nog fan ska jag ha det iallafall. Jämna årtal
blabla.... ALL MAKT ÅT DOM OJÄMNA! Punkt.

Nu ska jag lägga ut en fin bild på vårat näckbad.
Det hände faktiskt påriktigt.

Det är egentligen såna här stunder som man känner sig som mest nere man inte ska ge upp.
Jag vill fan inte ge upp så varför ska jag liksom.
Jag tänker för mycket och inbillar mig om saker som det inte ens är säkert om.
Sårad blir jag i vilket fall. Nu är jag bara jävligt less liksom,
samtidigt som jag är alltför jävla feg. Vad är det här?

Hoppas att imorgon bär med sig lycka, annars vet jag inte vad jag gör.

hei, nu har jag nyss ätit två rostade mackor med
mycket smör och pepparsalami, samt druckit ett glas oboy!
 Väldigt gott faktiskt,  uppfriskande om inte annat.
Snart är det dags att gå ut och ta en cigg som jag så duktigt
smugglat in ett beroende på. Inte ok. Men jag ska sluta, såsmåningom.

Har även ställt mig i bostadskö hos skebo så det ska väl ordna sig när det
väl är dags att flytta hemifrån.

Jag känner mig förvirrad. Ena stunden är jag typ skitglad och hur lycklig som helst
och andra har jag typ panikångest.

Jag behöver ett svar, jag behöver någonting att sträva efter.
Jag kan vänta en livstid bara jag vet att det finns en skatt vid dödsbädden,
men varför vänta, då man skulle kunna leva nu?
Varför känns alla svar så långt bort? Jag kanske ställer fel frågor.
Jag öppnar käften även fast jag föredrar att vara tyst, men när det väl gäller
så är jag tyst som en mus. Jag är inte mig själv.
...Fan!